II

Min au pair-familj söker ny au pair-mädchen. Fick ett infall och googlade deras namn på datorn på jobbet på rasten. Deras nuvarande barnflicka heter också Micaela, dock med den stavningen. Han var bara ett år, han lär inte ha något minne av mig längre. Han är fortfarande den enda jag skulle ge mitt liv för.


Det är en grej… Jag skulle vilja diskutera den med er, ni anonyma ip-nummer som jag kanske eller kanske inte känner i verkligheten, men jag kan inte.
I natt drömde jag att jag skrev ett brev till en av kassaledarna, en av de unga, solariebruna, med långt löshår och långa lösnaglar. Hon jobbade inte i dag, men hon och några andra som inte heller jobbade satt av oförklarlig anledning uppe i lunchrummet och slängde med håret och åt avokado. Tänk om jag hade skickat brevet. Typ mailat i sömnen.
Min favorit var kassaledare i dag, alltid snäll, alltid rättvis, ställer alltid upp, tänker alltid på alla. Så lätt att bara be få prata med henne i enrum några minuter, förklara allt. Herregud, nu låter som det jag gjort något hemskt, något jag måste bekänna. Hardly. Jag är bara försatt i en för mig ganska svår ganska akut situation som jag inte vet hur jag ska kunna komma ut ur. Jobbrelaterad. Och nej, jag är inte på väg att få sparken, tvärtom. Tiderna haglar.
Det känns som man sitter längst ner i en stor grop, och i teorin är det bara att klättra upp, även om det är lite ansträngande, typ. I praktiken är väggarna glashala och det är inte ens så att man kommer upp två decimeter och rasar sedan ner en, man kommer inte upp alls.
Jag vet inte vad jag ska göra och vem jag ska prata med.